Ljud är tryckvariationer i luften. Dessa tryckvariationer sätter trumhinnan i rörelse och åstadkommer det som vi människor uppfattar som ljud. Från trumhinnan överförs ljudet via hörselbenen till hörselsnäckan där det omvandlas till elektriska signaler som går vidare till hjärnan. Det mänskliga örat kan urskilja ljudtryck inom ett mycket stort område. För att beskriva hur starkt ljudet är inom örats arbetsområde används en särskild mätskala. Resultatet – ljudtrycksnivån – anges i enheten decibel (dB).
Ljudet färdas med olika frekvenser (svängningar per sekund) mot vilket det mänskliga örat har varierande känslighet. Det instrument (ljudnivåmätare) som man använder för att mäta buller är konstruerat för att ta hänsyn till detta. Mätresultatet filtreras och anges i en A-vägd nivå som skall efterlikna det ljudtryck som det mänskliga örat upplever. Det resulterande ljudnivåvärdet anges då som dB(A). Det förekommer även filtrering enligt en C-vägd nivå som används för högfrekvent ljud; resultatet anges då som dB(C).
I de flesta miljöer varierar ljudets nivå under den tid man vistas där. För att ta hänsyn till detta använder man en form av genomsnittlig ljudnivå, så kallad ekvivalent ljudnivå (Leq), för en viss tidsperiod, exempelvis en åttatimmars arbetsdag.
Den logaritmiska ljudtrycksskalan innebär att två lika starka ljudkällor ger 3 dB högre ljudtrycksnivå än enbart den ena källan. Tio lika starka ljudkällor ger 10 dB högre nivå och hundra lika starka ljudkällor 20 dB högre nivå. Klicka här för att läsa våra 6 viktiga punkter om decibel som du bör veta om du har personalansvar.
Följande formel kan användas för att räkna ut den totala ljudtrycksnivån för flera lika starka ljudkällor:
Lp (total) = Lp + 10*lg(n)
där (n) är antalet lika källor och Lp är ljudtrycksnivån från en källa.